Responsdebatt om budgetramarna för åren 2007-2011

15.05.2006 kl. 00:00
Den sittande regeringen har nu presenterat sina sista budgetramar för denna period. Betyget är minst sagt nöjaktigt. För statsfinansernas del måste betyget bli berömligt, sade Eva Biaudet.

Det kan vara på sin plats att påminna om vad regeringskoalitionen lovade göra då den första rambudgeten presenterades för tre år sedan. Regeringen lovade driva en progressiv skattepolitik för att skapa 100.000 arbetsplatser. Med utgiftsposterna på 1,1 miljard ville man höja de familjepolitiska stöden samt ge ett högre stöd till kommunerna än tidigare. Allt detta lovade man göra med en balanserad budget under hela valperioden.

Trots oppositionens tvivel och motbud har regeringens politik visat sig träffa mitt i prick. Trots att euro-området har svåra tillväxtproblem visar Finland lysande siffror i europeisk jämförelse. Detta räcker naturligtvis inte för oss, vi måste bli ännu bättre, men det dags att erkänna att regeringens tillväxtpolitik burit frukt.

Regeringens reform av behandlingen av budgetramarna har varit bra men det finns ännu orsak till förbättringar. Genom att lyfta ut lagstadgade utgifter från ramen har man kunnat fokusera den politiska debatten på enskilda moment. Ut ur ramen har lyfts utkomststödet för arbetslösa, bostadsbidrag och andra överföringar till Fpa, utgifter och inkomster till EU, ränteutgifter, etc. Svenska riksdagsgruppen föreslår att undantagslistan utökas med biståndet. Vår nuvarande budgetbehandling innebär att biståndet alltid får ge vika för någon annan satsning på slutrakan. Genom att sköta biståndets gradvisa höjning 'automatiquement' kunde vi sköta våra internationella löften om att höja biståndet till 0,7 procent av BNI på ett mer friktionsfritt sätt.

Finansutskottet har också upprepade gånger krävt bättre aktuell information om när de utlovade underskotten blir överskott. Överskotten har nu gått till att avkorta statsskulden, vilket är mycket klokt i sig, men ibland finns det utvecklingsbehov som innebär en stor utgiftspost på lång sikt om man inte åtgärdar bristerna i tid.
Ett sådant exempel är vägsatsningarna som bevisligen legat på för låg nivå under 2000-talet. Både de större trafikinvesteringarna som de lokala vägdistriktens satsningar har varit underfinansierade. Regeringens extra satsningar i fjolårets tilläggsbudget samt årets beslut att använda en större del av försäljningsvinster till vägsatsningar är kloka. Svenska riksdagsgruppen tolkar detta som att regeringen har för avsikt att trygga finansieringen av breddningen av Finlands mest trafikerade tvåfiliga väg – Stamväg 51 genom Kyrkslätt – i nästa budget.

Motiverade budgetsatsningar är investeringar som ger pengarna tillbaka. Vi står inför ett sådant val inom sjöfarten. Under de senaste åren har våra värsta konkurrenter inom EU ytterligare fått bättre konkurrensfördelar av sina regeringar. Svenska regeringen går inför ett mycket förmånligt tonnageskattesystem. Nu har vi två alternativ; endera följer vi efter och räddar tusentals arbetsplatser eller så får vi se på när arbetsplatserna flaggas ut till våra grannländer. En arbetsgrupp bestående av tre löntagar- och tre arbetsgivarförbund har presenterat en rad förslag hur sjöfarten kunde bibehållas i Finland. Svenska riksdagsgruppen utgår ifrån att regeringen tar situationen på allvar och bereder endera en ändring av tonnageskatten eller av reserveringssystemet för att underlätta nyinvesteringar.

Lantbrukets finansiering har utskottet ännu inte kunnat fatta beslut om i detalj eftersom förhandlingarna med Bryssel ännu pågår. Svenska riksdagsgruppen upprepar sin tidigare ståndpunkt att regeringen bör ge fortsatt stöd till lantbruket också efter att EU-stöden skärs ned.

Det är inte bara vägar, broar och hamnar som skulle vara i behov av akuta investeringar. Det gäller även våra minsta och svagaste i samhället. Följer man med fattigdoms-diskussionen får man uppfattningen att antalet fattiga i Finland ökar, trots att inkomsterna ökar i alla inkomstgrupper. Det beror på att man talar om relativ fattigdom. Vill man förenkla kan man faktiskt säga "att ifall min granne blir rikare så innebär det att jag blir relativt sett fattigare" – trots att mina inkomster ökar! Problemet som vi borde fokusera oss på är att vissa klart urskiljbara grupper finns överrepresenterade bland dessa relativt fattiga. De är familjer med många barn, ensamförsörjarfamiljer och folkpensionärer.
Rent budgettekniskt borde vi hitta sätt att förbättra deras situation. En investering på de utsatta barnfamiljerna kommer att betala sig tillbaka i framtiden. Svenska riksdagsgruppen föreslår att barnbidragets ensamförsörjartillägg höjs och det är uppenbart att de lägsta folkpensionerna måste höjas.

Rambudgetförfarandet har blivit lite väl rutinartat. Regeringen avger sina ramar med större erfarenhet än tidigare, men samtidigt har politiken fått stryka på foten. Budgetramarna borde vara instrument för regeringen att föra en mer långsiktig politik inom alla förvaltningsområden.
Ramarna innehåller satsningar på forskning och utveckling. Inom Svenska riksdagsgruppen är vi däremot oroade över att nivån på utbildningen sjunker för varje år som går. Språklärarna slår larm om att språkkunskaperna blir sämre och matematikprofessorerna klagar över att första årets studenter inte har den kunskap som de förutsätts ha för att kunna inleda sina universitetsstudier. Det är på sin plats att man nu startar ett kunskapslyft inom högstadiet och gymnasiet så att vi som första mål åtminstone kan nå den tidigare nivån i utbildningen. Ingenting händer på ett år. Det är därför som detta bör vara en långsiktig satsning. Det är frågor som dessa som riksdagen borde få presentera-de i samband med rambudgeten.

Trots att regeringen ökat stödet till kommunerna är deras situation svår. Vårdformerna blir bättre – men dyrare. Dessutom ökar antalet vårdbehövande invånare. De kommunala utgifterna kommer att vara 5,2 miljarder högre år 2011 än vad de är idag på grund av den åldrande befolkningen. Det säger sig självt att det inte räcker med att skälla på regeringen för att få den ekvationen att gå ihop.
Det är mycket som står på spel i Kommun- och servicestrukturreformen. Vi måste skapa starkare helheter, men samtidigt är det dags att noggrant analysera våra värderingar inom vården. Vilken nivå på vården skall vi sätta som minimikrav? Hur många vårdare skall vi ha per avdelning? Hur många av de gravt handikappade skall få en personlig assistent? Hur bra mat skall vi ha på skolan? När blir kön till rusvården för lång?
Jag tror att man kommer längst ifall man först bestämmer vilken nivå man vill ha på den lokala servicen. Därefter är det dags att fundera ut vilken struktur som krävs för att förverkliga målen.

Eva Biaudet höll gruppanförandet 15.5.2006

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Gruppanförande om regeringsprogrammet

23.04.2003 kl. 00:00

Responsdebatt om framtidsredogörelsen

08.01.2003 kl. 00:00

Den nya grundlagens funktionsduglighet

07.01.2003 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om den grå ekonomin

27.11.2002 kl. 00:00

Aktualitetsdebatt om EU

13.11.2002 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om barnens ställning

05.11.2002 kl. 00:00