Remissdebatt om propositionen om kommun- och servicestrukturreformen

03.10.2006 kl. 00:00
Det kan vara bra att än en gång påminna oss om varför regeringen har startat denna process. Vi vet att befolkningsunderlaget och servicebehovet kommer att ändras så pass mycket under de kommande åren, att samhällets resurser inte räcker till för att stå för notan om serviceproduktionen inte rationaliseras. Lösningen måste därför bli att stärka kommunernas möjligheter att garantera servicen.
Kommun- och servicestrukturreformen måste ses som början till en process om tar sikte på att garantera den kommunala servicen till kommuninvånarna också om 15-20 år framåt och vi får inte enbart se på dagssituationen. Demografin kommer att förändras dramatiskt och antalet personer som står utanför arbetslivet kommer att öka kraftigt på bekostnad av befolkningen i arbetsför ålder. Regeringen har rätt i att utan nya sätt att ge service och nya sätt att arbeta i den offentliga sektorn så kan inte den kommunala servicen upprätthållas till ett acceptabelt pris. Allmänt kan man konstatera att kostnaderna för vård och omsorg ökar dramatiskt. Då elevantalet minskar tvingas utbildningssektorn att minska på utbildningsplatserna så att en del av utbildningssektorns resurser kan styras till vården och de sociala tjänsterna. Grundskolan får dock inte åderlåtas på resurser då grupperna redan är för stora och specialundervisningsresursen för liten. Det krävs ett stort mått av kreativitet och förmåga att tänka i nya banor hos våra kommunala beslutsfattare för att förekomma utvecklingen istället för att förekommas.
 
Allt som är stort är inte nödvändigtvis ekonomiskt och rationellt. Om det vore så enkelt skulle våra största städer och de största samkommunerna vara de effektivaste och ha den bästa ekonomin. Det är bevisligen inte alltid på det sättet. Det finns små kommuner som lyckas produceras sin service till ett mycket förmånligt enhetspris och stora kommuner som åstadkommer motsatsen. Det är ofta så att de små kommunernas problem ute i periferin inte är ett storleksproblem, utan bottnar i den allmänna samhällsutveckling med bortflyttning som leder till sned åldersstruktur, låg inkomstnivå per capita o.s.v. Dessa problem måste vi försöka komma åt. De löser sig inte av sig själv.
 
Den kommunala självbestämmanderätten har en stark ställning i vårt land genom både grundlag, lag och hävd. De krav och förväntningar som detta lagförslag ställer på kommunerna kommer att starkt styra det kommunala beslutsfattandet framöver. Statsmakten har all orsak att fortsättningsvis respektera den kommunala självbestämmanderätten och förlita sig på att de kommunala förtroendevalda har förmåga att fatta nödvändiga beslut inom ramen för detta lagförslag.
 
 Jag kan inte undvika att ta upp risken med att regeringen urvattnar detta lagförslag om man som i Helsingfors-Sibbo fallet stöder den starkares krav på att annektera sina svagare grannar. Om detta sker enligt Helsingfors framställning kan hela kommun- och servicestrukturreformen falla platt till marken. Vad är det för idé att förhandla grannare emellan om den starke med hjälp av statsrådsbeslut får sin vilja igenom. Vi har ett flertal större städer som med stort intresse följer med Helsingfors-Sibbo fallet och som sannolikt kommer att åberopa en eventuell annektering som ett prejudikat som bör vara gällande även för andra svårtlösta fall.
 
Nu har många synbarligen läst regeringens proposition enligt egen tolkning. En del tycker den är alltför tvingande – andra anser att den är alltför löst formulerad. Sanningen ligger någonstans mitt emellan.
 
Ett är säkert. Man gör ett stort misstag ifall man tror att inga reformer behöver göras. Forskningar visar att hälsovården är som mest kostnadseffektiv då den dimensioneras för att tjäna minst 20.000 invånare. Flera mindre kommuner har visserligen idag en fungerande hälsovård för – låt oss säga för 10.000 personer. Förutom kostnadseffektivitet har vi också rätt att kräva en kvalitativt högtstående vård. Vi måste utarbeta mer kostnadseffektiva modeller och former. Detsamma gäller andra stadiets utbildning. Det finns ekonomiska argument för att bygga ett utbildningsnät för andra stadiet som tjänar 50.000 invånare. Överlappning av utbildningsplatser måste undvikas, men den kvalitativa utbildningsnivån måste garanteras och utvecklas.
 
Vad är då slutsatsen av detta? Reformer måste göras – men vilka? Skall man bevara den gamla kommunstrukturen genom att flytta upp alla beslut till en samkommun, eller vill man bevara makten över budgetutgifterna i kommunen?
Svenska folkpartiets inställning är, att vi vill bevara kommunerna som starka ekonomiska aktörer med makt över sin egen ekonomi. Samtidigt får vi inte glömma att kommunen är en identitetsfaktor för kommunmedlemmen. Balansgången mellan de olika värderingarna är inte lätt, men måste lösas.
 
Regeringen har insett att landets delar är olika till sin karaktär och har därför bekräftat att man måste kunna få dispens från befolkningsunderlagsgränsen på grund av språkliga eller geografiska skiljelinjer som utgör naturliga gränser i sig. Samarbetsförpliktelserna får inte kringgå grundlagens stadganden om att gränser skall dras så att bägge språkgruppers språkliga service kan tryggas. Men jag hoppas att ingen gör misstaget att tro att man kan undkomma hela reformen i skydd av lagens undantag.    
               
Kommun- och servicestrukturen har rätt långt blivit en debatt för riks- och lokalpolitiker. Kommunens förtroendevalda bör nu ställa sig själva frågan; hurudan vård kommer jag själv att få om tjugo år? Kommer vi att klara det här utan reformer? Dessa frågor är långt viktigare än frågan om vem man vill samarbeta med eller vem man inte vill samarbeta med.
Målet är inte en kommunreform. Målet är att säkra en högklassig vård- och servicenivå för alla kommuninvånare – i alla delar av landet – på 20 till 30 års sikt. Medlen kan vara kommunreformer eller samarbete i olika former. Låt oss inte glömma det ambitiösa målet.
 
Nils-Anders Granvik höll gruppanförandet 3.10.2006
Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Remissdebatt om statsrådets klimat- och energistrategi

Regeringen har avgivit en av de viktigaste redogörelserna under hela regeringsperioden. Klimat- och energifrågorna bildar idag en helhet som inte kan skiljas åt och som genomsyrar både den nationella och internationella politiken. Vissa ramvillkor är fastställda för Finlands energi- och klimatpolitik genom EU:s klimatpolitik och internatioenlla överenskommelser. Inom Eu har man kommit överens om att utsläppen av växthusgaser skall minska med 20%, energieffektiviteten förbättras så att energiförbrukningen minskar med 20% och andelen förnybar energi av den slutliga energiförbrukningen på EU-nivå ska öka till 20% till år 2020 jämfört med nivåerna år 1990. För Finland betyder det att andelen förnybar energi skall öka till 38 % från nuvarande 29%.
12.11.2008 kl. 16:15

Revisionsutskottets betänkande om informationsstyrning inom social- och hälsovården

Den första juni ifjol trädde lagändringen som innebär att revisionsutskottets uppdrag finns upptaget i grundlagen ikraft. Revisionsutskottets roll och arbete är viktigt. Att riksdagen har ett eget organ som på en allmän nivå övervakar användningen av statsfinanserna och kan påtala brister samt lyfta upp frågor till diskussion stärker riksdagens roll som det ledande statsorganet. Gällande just denna diskussion är det bara synd att såväl tidpunkt som tema sammanfaller med interpellationen vi diskuterade i tisdags.
16.10.2008 kl. 17:45

Remissdebatt om statsrådets innovationspolitiska redogörelse

Innovationspolitik är ett relativt abstrakt tema – och jag är inte helt säker på om redogörelsen som sådan lyckas räta ut alla frågetecken, eftersom de konkreta angreppssätten och åtgärderna emellanåt förblir aningen ogripbara. Detta berör alla teman som man spontant anser borde finnas med i innovationspolitiken: Utvecklingen och forskningen som en bas att stå på, behovet av finansiering och riskfinansiering, behovet av kunnande, kompetens och företagande samt de utmaningar som globaliseringen medför. Att på ett framgångsrikt sätt genomföra de förslag som statsrådet framför i redogörelsen kräver en väl genomtänkt och konkret verkställighetsplan som är förankrad i både budget och rambudget.
15.10.2008 kl. 16:15

Interpellationsdebatt om en hygglig nivå på primärvården

Att oppositionen väljer att interpellera just nu är ingen slump – vi har ju kommunalval om dryga två veckor. Men att diskutera primärhälsovården, som är en av de viktigaste kommunala serviceformerna, passar Svenska riksdagsgruppen alldeles utmärkt. Finland är ett välfärdsland. Värdig vård för alla är en av våra dyrbaraste grundlagsenliga rättigheter. Oberoende av var man bor, oberoende av ålder och sjukdom måste rätten till god vård också förverkligas i praktiken.
14.10.2008 kl. 15:15

Statsrådets redogörelse för genomförandet av integrationslagen

Finland är en del av Europeiska Unionen och en global värld där människor i större utsträckning än tidigare rör sig mellan länder och arbetsmarknader. Under de följande tio åren behöver Finland nya invandrare också av den orsaken att fler än hundratusen personer på grund av åldersstrukturen försvinner ur arbetslivet, många av dem i samhällets nyckelfunktioner.
07.10.2008 kl. 15:30

Remissdebatt om budgetförslaget 2009

Ett lands framgång beror på många saker, bland dem kunskap och kunnande, social rättvisa och jämlikhet samt naturligtvis sysselsättningen. Trots att det budgetförslag som nu presenterats inte som sådant särskilt har utgetts för att vara en sysselsättningsbudget finns det många element som stöder sysselsättning och företagande.
16.09.2008 kl. 15:45

Interpellation om tryggande av universitetens ställning och verksamhetsförutsättningar

Kompetens, företagsamhet och förnyelseförmåga utgör grunden för en ökad välfärd. Det slår regeringen Vanhanens program fast. Regeringen har i sitt program slagit fast att målsättningen för finansieringen av forskning och utveckling är att den offentliga finansieringen ska stiga till fyra procent av bruttonationalprodukten. Regeringen har även bestämt att den offentliga basfinansieringen till universiteten ska öka över hela linjen. Donationer till stöd för vetenskaplig verksamhet har dessutom redan i hög grad gjorts avdragbara i beskattningen.
21.05.2008 kl. 16:15