Nordman: Välfärd och sysselsättning

05.05.2008 kl. 12:56
En sanning som tål upprepas i anslutning till 1 maj är att sysselsättningen är grunden för välfärden. Välstånd skall skapas genom arbete, innan det fördelas. Ju flera människor i avlönade jobb desto bättre ekonomi i stat och kommun och i hushållen. Detta synsätt gäller i hög grad för den nordiska välfärdsmodellen, där den offentliga sektorn är stor och skatteintäkterna viktiga för finansieringen.

Den ekonomiska depressionen på 1990-talet bekräftade skoningslöst orsak och verkan. När 1990-talet började var sysselsättningsgraden närmare 80 procent och arbetslösheten 2-3 procent. Statens skuld var mycket liten, ca 50 miljarder mark. Det gick på höga varv på arbetsmarknaden, i stat och kommun och i hushållen. På för höga.

Sedan kom raset: arbetslösheten steg till nästan 20 procent och sysselsättningsgraden sjönk till 58 procent som lägst. Statsskulden måste höjas till 400 miljarder mark. Regeringen och riksdagen tvingade minska utgifterna för det mesta, från barnbidrag till pensioner. Statsandelarna till kommunerna minskades märkbart. Verkningarna kändes i hushållen. En del villkor och förmåner lär aldrig återkomma.

Det finländska samhället har repat sig väl. Inte minst i näringslivet och på arbetmarknaden Sysselsättningraden är 70 procent och arbetslösheten drygt 6 procent. En målmedveten politik och en lång god konjunktur har bidragit till resultatet. Regeringen har ställt målet för sysselsättningsgraden ännu högre : 72 procent under perioden och 75 på lång sikt. Det är synnerligen eftersträvansvärda mål. Men hur skall de nås, när utmaningar och hot mot tillväxten kan skönjas?

Mycket talar för att den internationella konjunkturen försämras. Inflationen stiger mer än på länge. En hållbar klimat- och energipolitik betyder stora kostnader för tung industri och långa transporter. Globaliseringen kräver fortsatt förnyelse i näringslivet, där olönsamma verksamheter slås ut och skall ersättas med nya. En åldrandebefolkning minskar arbetskraftsutbud och ökar kostnaderna för omsorg och vård.

En medveten försiktighet kan vara motiverad i den här situationen, utan att vi för den skull hänfaller åt dystra tongångar och bromsar i panik. Pessismism skulle ge fart år konjunktur- nedgången. Den inställningen bör gälla både i rikspolitiken i kommunalpolitiken, med beaktande av de villkor som gäller i regionerna och kommunerna. Framtidsutsikterna är trots allt olika.

På 1970-talet mötte vi i Österbotten hoten och utmaningarna med hjälp av kommun-reformen. Den krävde målsättningar för de nya kommunerna, skapade optimism och dynamik. Detta räckte långt och länge i konkurrensen med andra landsdelar.

 Nu står vi in för en ny omgång. Det gäller att åstadkomma goda lösningar i kommun- och servicestrukturreformen med tanke på välfärden i landet och i Österbotten. Det gäller att vara attraktiv och konkurrenskraftig för att bromsa utflyttningen och främja inflyttning och bädda för många jobb och hög sysselsättningsgrad. Det är grunden för en god gemensam välfärd. Förmår vi det?

Håkan Nordman
Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland hör till världseliten på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Det är i grunden det som ett kommande engagemang i Natos snabbinsatsstyrkor, NRF, skulle innebära; ett fortsatt finländskt engagemang för den internationella freden och säkerheten.
11.03.2008 kl. 15:15