Nylund: Lex Nokia väcker känslor

09.02.2009 kl. 09:19
Lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation, mer känd som "Lex Nokia", kommer till behandling i plenum denna månad. Det omdebatterade lagförslaget väcker starka känslor och visst är det positivt med debatt.

Låt mig klargöra vissa saker: Den kommande lagen gör det definitivt inte möjligt för ett husbolag att kontrollera vilka Internetsidor dess inneboende surfar på, den tillåter absolut inte arbetsgivare att läsa de anställdas e-post och den tillåter under inga omständigheter att alla arbetstagare på ett företag får identifieringsuppgifterna från sin e-post granskade utan att de vet om det. Den rubbar inte heller mediernas källskydd.

Debatten ger lätt en uppfattning om att lagen innebär något helt nytt. Så är det inte, lagen om dataskydd och dess trettonde paragraf har varit i kraft sedan år 2004, Den innehåller också nu möjligheten för teleföretag som tillhandahåller mervärdestjänster och sammanslutningsabonnenter att behandla identifieringsuppgifter. Däremot har gränsdragningarna för när det får göras varit diffusa, oklara och befunnit sig i en juridisk gråzon. Den lagändring som nu är på väg att godkännas innebär att den tidigare paragraf 13 ersätts med 11 nya paragrafer som strängt reglerar när en arbetsgivare eller en så kallad sammanslutningsabonnent får behandla identifieringsuppgifter.

Möjligheten att få gå igenom identifieringsuppgifterna kan uppstå i två fall: 1) Ifall det på grund av missbruk uppstår en betydande olägenhet, till exempel någon i ett universitets forskningsgrupp läcker ut uppgifter som per definition ännu inte är företagshemligheter eller 2) ifall man misstänker att företagshemligheter läckt ut uttryckligen via kommunikationsnäten.

Innan någon organisation får börja behandla identifieringsuppgifter krävs följande åtgärder enligt den nya lagen: Dataskyddet måste sättas i skick, kommunikationsnätets användningsregler måste definieras, skriftliga föreskrifter skall ges till användarna, personerna som ansvarar för datasäkerheten och har rätten att behandla identifieringsuppgifterna skall identifieras, man måste informera om förfarandet, man måste informera dataombudsmannen om att genomgång av identifieringsuppgifter påbörjats samt avge årlig rapport till ombudsmannen om förfarandet. Det är en noggrann och omfattande process innan någon får inleda en genomgång och det kan inte ske lättvindigt. Bryter man mot det ovannämnda begår man ett brott och straffas för det.

Påståendet om att man ger företag eller sammanslutningsabonnenter större befogenheter än våra myndigheter ska tas med en stor nypa salt. Vi tycker bättre eller sämre om att många företag och organisationer idag övervakar sina anställda och kunder via övervakningskameror med bandningsfunktion, men det är ett etablerat system som tillkommit av ett behov att skydda egendom. Upptäcker man något misstänkt brottsligt tillkallas polisen och en förundersökning inleds. Samma praxis gäller här.

Lagen har behandlats ytterst noggrant i riksdagen. Kommunikationsutskottet har hört närmare tjugo sakkunniga. De preciseringar som lagen för med sig har förordats förutom av näringslivets organisationer också av arbetstagarorganisationerna och av de flesta andra som avgett utlåtande, bland annat av Viestinnän Keskusliitto som har våra mediahus som medlemmar. Lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation är ingen trevlig lag, men i bästa fall åstadkommer lagen att sammanslutningsabonnenter förbättrar sitt dataskydd och gör sig själv onödig.

Ingen av oss vill ha ett samhälle där "storebror ser dig". När lagförslaget kom till riksdagen i förra hösten var jag mycket kritiskt inställd till det och inte beredd att godkänna det. Under behandlingens gång har jag kommit att ompröva min åsikt. Finland är ett av de ledande länderna i produktutveckling och datakommunikation, och det innebär av det är ett nationellt intresse att skydda företagshemligheter. Lagändringen är ett försök att svara mot den utmaningen.
Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland hör till världseliten på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Det är i grunden det som ett kommande engagemang i Natos snabbinsatsstyrkor, NRF, skulle innebära; ett fortsatt finländskt engagemang för den internationella freden och säkerheten.
11.03.2008 kl. 15:15