Säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen

11.02.2009 kl. 15:30
Anförande 11.2.2009

Herr talman! Statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse kommer samtidigt med Thorvald Stoltenbergs rapport om nordiskt samarbete inom just samma område. Ingen person är mer lämpad för uppdraget. Hans breda erfarenhet gör att rapporten ska tas med största allvar. Han kommer här med tretton förslag till ågärder. Geopolitiskt har Norden samma situation oavsett om man är en del av Nato eller har andra tillhörigheter som till exempel Europeiska unionen. Det är inte möjligt att klara sig ensam, det är en slutsats man lätt kan dra.

Det är viktigt att stödja det europeiska samarbetet på detta område, att utveckla EU till en garant för vårt fredliga samarbete, en trygghet som bygger på en europeisk värdegemenskap och gör olika militärallianser onödiga. Ännu viktigare än det europeiska samarbetet är dock det nordiska. Vi har samma geopolitiska läge, samma grannar och är tvungna att hålla ihop. Flera av Thorvarld Stoltenbergs tretton förslag är konkreta och handlar om olika typer av övervakningssystem.

Det av de två förslag som jag finner viktigast är dock i det här sammanhanget det första, som handlar om fredsbyggandet, om en särskild nordisk insatsenhet för en militär och civil stabilisering. Den skulle vara ett bidrag till en större FN-operation eller till operationer i regi av EU, Nato, Afrikanska unionen eller Osse, där det finns ett FN-mandat. Mycket sägs om behovet att förändra och stärka FN men få konkreta förslag finns. Vi bör därför ta detta Stoltenbergs förslag på största allvar. Det trettonde förslaget är en så kallad nordisk solidaritetsförklaring, ett gemensamt upplägg på försvarssidan. Olika länder specialiserar sig på olika uppgifter, samarbetet skulle bli ett tillägg till de nordiska ländernas existerande utrikes- och säkerhetspolitiska förankring, också värt att nämna i detta sammanhang.

Inget har på grund av redogörelsen förändrats i förhållandet till Nato. Det är ett alternativ, inget har heller förändrats på grund av de senaste händelserna i vår omvärld enligt mitt sätt att se det. Vi har bara blivit påminda om vårt läge som, vilket kan tilläggas, innebär att vi har ett behov av en levande sjöfart och en sjöfartspolitik som gör att försörjningen är tryggad.

Ska då en riksdagsledamot som kommer från det demilitariserade, neutraliserade Åland, där man inte gör militärtjänstgöring, uttala sig i denna fråga? Ja, det är viktigt att klargöra, tycker jag, att det finns ingen motsättning mellan en trygg försvarspolitik och Ålands ställning, tvärtom. På grund av sin strategista betydelse blev Åland en gång demilitariserat och neutraliserat. Tanken bakom det var att det skulle fungera som en förtroendeskapande åtgärd mellan olika länder som hade olika intressen. Det sägs att det var det första i världen där ett helt område blev föremål för denna regim och inte ett gränsområde där konflikter hade förekommit.

Finland ska inte i ett fall av krig försvara Ålands territorium utan Finland ska försvara Ålands neutralisering, vilket innebär att inga krigshandlingar ska förekomma på Åland enligt internationella avtal, och det är det Finland ska försvara.

Herr talman! Samma sak gäller i fall Finland faktiskt skulle befinna sig i Nato, att Åland förblir demilitariserat och neutraliserat. Det finns det redan exempel på inom Nato, nämligen Svalbard eller Spetsbergen.

 

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland hör till världseliten på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Det är i grunden det som ett kommande engagemang i Natos snabbinsatsstyrkor, NRF, skulle innebära; ett fortsatt finländskt engagemang för den internationella freden och säkerheten.
11.03.2008 kl. 15:15