Statsrådets redogörelse om EU-politiken

16.04.2009 kl. 10:15
Anförande 16.4.2009

Ärade herr talman! Det är viktigt med en stark europeisk union. En union som bygger på gemensamma värderingar och en gemensam politik ger ett säkert samhälle berett att stå emot yttre påtryckningar och hot. En säkerhet som kan uppnås utan militärallianser. Det måste vara målet med vårt unionsarbete att uppnå en internationell säkerhet som bygger på gemensamma värden och inte gemensamma fiender. Målet måste vara att göra det militära samarbetet onödigt eller åtminstone bara för att användas vid krislösning.

Det är många frågor vi måste beakta för att nå de mål som uppställs i redogörelsen. Vi ska främja det ekonomiska välståndet och för att uppnå det är det viktigt att förbli stora på den globala marknaden. Vi måste vara konkurrenskraftiga om vi ska kunna upprätthålla den höga levnadsstandarden. Om vi ska bli så konkurrenskraftiga som möjligt borde vi växa så mycket som möjligt, ju större ju bättre. Är dessa mål möjliga att förena om vi ska ha en union som bygger på värdegemenskap? Och kan vi bli stora och ekonomiskt framgångsrika utan att bli protektionistiska?

De mål regeringen ställer upp för sig är vällovliga men inte alltid lätta att kombinera, och ibland slås man av tanken att redogörelsen till vissa delar innehåller önsketänkanden. Jag ska avstå från att kritisera utan i stället konstatera, att det inte är någon tvekan om att unionens betydelse som aktör inom den globala budgetpolitiken ökat under de senaste veckorna och kravet på bättre bankövervakning vunnit över andra idéer.

Till en verklig internationell säkerhet hör också att en mångfald kan garanteras, och vi måste därför acceptera olikheter i vårt samhälle. Ländernas gränser kanske försvinner men människornas rötter finns kvar. Intresset för närhetsprincipen och subsidiaritetsprincipen ökar i ett globaliserat samhälle. Det måste finnas utrymme för olika lösningar inom unionen och inte som nu bara fyrkantiga lådor som områden tvingas in i om de är självständiga stater och blir utanför om de inte är självständiga.

En del stater är federationer och klarar därför av att tillgodose sina regioners behov av inflytande. Samtliga områden som kunnat stanna utanför EU när staten anslutit sig har gjort så, därför att deras behov inte kunnat tillgodoses inom unionen. Flera av dessa områden har därför i lugn och ro kunnat fortsätta sin verksamhet som skatteparadis, ett problem som i debatten om den globala krisen fått stor uppmärksamhet. Hade unionen varit mindre stelbent och skapat ett modus vivendi för olika styresformer hade dessa områden nu kunnat vara en del av unionen och problemet skatteparadis hade inte funnits.

Åland är inget skatteparadis och kommer heller aldrig att bli, men ett autonomt område som dessutom är det enda som trots sin konstitutionella ställning gått med i EU. Det har inneburit att självstyrelsen har blivit starkt kringskuren. Åland är ingen europeisk region utan ett självstyrt område som saknar representation i EU-parlamentet och som dessutom inte fått försvara sig själv i domstolsprocesser, trots att det är en av de mest grundläggande rättsstatsprinciperna att den som är anklagad ska får försvara sig själv.

Statsminister Vanhanen förstod på slutet av förhandlingarna om Lissabonavtalet att lyfta fram frågan om Ålands representation men för sent. Jag vill än en gång understryka att detta inte har någonting med de regioner som finns i EU att göra eller att de i så fall skulle kräva samma rätt. De har redan inflytande genom ländernas federativa system. I redogörelsen sägs att det nu efter att Lissabonfördraget trätt i kraft är en paus att vänta i den ständigt pågående institutionella förändringsprocessen. Det sker nog först när frågan om Ålands inflytande fått en tillfredsställande lösning.

Herr talman! Låt mig ta upp ytterligare en fråga som inte är lätt att kombinera med den välfärd vi efterstävar, nämligen vår biståndspolitik, men på den punkten finns det ingen möjlighet att gå en mellanväg. I statsrådet redogörelse för EU-politiken betonas flera gånger EU:s biståndspolitiska roll. Det hänvisas till EU:s biståndsskyldigheter och hur EU måste uppmuntra alla medlemsländer att ta sitt globala ansvar, EU är den största aktören inom biståndspolitiken.

Det stora frågetecknet är dock om Finland följer sina biståndspolitiska mål på det sättet som Finland kräver av EU. I nuläget måste man beakta att alla länder utsatts för finanskrisen, även utvecklingsländerna. (Puhemies: 5 minuter!) Därför är det viktigt att tillse att utvecklingsländerna får de understöd som krävs och inte bara de procentuella biståndsmålen som lagts fram.

 

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Interpellationsdebatt om nedläggning av Stora Ensos fabriker och statens ägarpolitik

Att en fabriksnedläggning slår hårt mot den ort och region där den är verksam vet och förstår vi alla. Vi vet också vilken press beslutet sätter på arbetstagarna, deras familjer samt de lokala och regionala beslutsfattarna. Hoten om arbetslöshet och försämrade ekonomiska utsikter är tunga att bära med sig för alla inblandade. Det här har vi kunnat erfara på flera håll och i flera sektorer under de senaste åren i Finland. Den globala ekonomin för med sig nya utmaningar också för oss. Bolag verksamma i Finland spelar på samma globala marknad och med samma regler som bolag verksamma på helt andra håll. Finland är inte en åtskild del av Europa och världen - På gott och ont.
13.02.2008 kl. 16:30

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.
12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.
17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00