I riksdagen pågår fortfarande en diskussion om regeringspropositionen om en ny beredskapslag. Den nya beredskapslagen skulle upphäva den gamla lagen och de nya bestämmelserna skulle bli eniga med grundlagen. I propositionen har inkluderats modernare faror såsom externa hot, storolyckor och pandemier. Det som dock blivit en debattfråga är presidentens befogenheter i undantagsförhållanden. Riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér finner att förslaget är problematiskt i förhållande till presidentens roll i självstyrelsesystemet.
I onsdags lämnade riksdagsledamoten en avvikande mening till grundlagsutskottets utlåtande över förslaget till ny beredskapslag. Nauclér framhöll det välfungerande systemet som nu finns mellan Finlands president och landskapsmyndigheterna, och som bygger på Nationernas Förbunds beslut från år 1921.
- Med anledning härav kan varje försvagning eller förändring av presidentmakten äventyra det välfungerande konfliktlösningsexempel som Ålands självstyrelse utgör.
Det som förslås i den nya beredskapslagen är att frånta presidenten rätten att utfärda förordningar i enlighet med beredskapslagens 3 § 1 mom. och istället överföra denna rätt på statsrådet.
Nauclér förenade sig med klämmen som getts i den andra avvikande meningen av bl.a. Jacob Söderman, där det även poängterades att det inte finns någon egentlig grund till att frånta de befogenheter som presidenten har enligt nuvarande beredskapslag.
Ytterligare information:
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér 09 432 3047, 050 512 1984
Assistent Janina Mackiewicz, 09 432 4047
Nauclérs avvikande mening nedan i helhet:
Reservation till grundlagsutskottets betänkande över propositionen (RP 3/2008) med förslag till ny beredskapslag.
Jag förenar mig om klämmen i avvikande mening nr 1 med följande motiveringar.
Genom Nationernas förbunds beslut i Genève 1921 fick Finland suveräniteten över Åland med den begränsningen att Åland för alltid skulle tillförsäkras en vidsträckt självstyrelse. Lagstiftningsbehörigheten delades mellan de två lagstiftande församlingarna Finlands riksdag och Ålands landsting. Nationernas Förbunds Råd skulle övervaka garantiernas tillämpning och Åland gavs till och med rätt att klaga till Rådet, så att Rådet om frågan var av rättslig natur skulle inhämta utlåtande av den permanenta internationella domstolen. Ett särskilt nationellt system för övervakningen av fördelningen av lagstiftningsbehörigheten utarbetades också med särskilda roller för den s.k. Ålandsdelegationen och högsta domstolen, men inte minst för republikens president. Klagorätten har senare försvunnit, men systemet har ändå visat sig fungera väl och detta måste till stor del tillskrivas det sätt på vilket Finlands presidenter handhaft denna uppgift. Det har fungerat så väl att det blivit internationellt känt som exempel på en minoritetslösning värd att studera av konfliktlösare världen runt. Många av de problem som funnits har kunnat lösas i tid, och detta måste till stor del tillskrivas den roll Finlands presidenter spelat i självstyrelsesystemet. Presidenten kan sägas ha varit en brobyggare mellan statsmakten och landskapsmyndigheterna. Det i sin tur beror på den starka ställning Finlands president haft i det finska statsskicket.
Med anledning härav kan varje försvagning eller förändring av presidentmakten äventyra det välfungerande konfliktlösningsexempel som Ålands självstyrelse utgör. Att på det sätt som nu föreslås frånta republikens president rätten att utfärda förordningar i enlighet med vad som föreskrivs i 3 § 1 mom. i den nuvarande beredskapslagen och överföra denna rätt till statsrådet som inte har någon särskild roll i det åländska självstyrelsesystemet förutsätter därför en noggrannare granskning av frågan och man borde ha inväntat den behandling av presidentens roll som sker i samband med att kommittén för översyn av grundlagen granskar presidentens fortsatta ställning och roll.
Helsingfors den 15 april 2009
Elisabeth Nauclér /sv
