Karlebyfrågan och Åland!

30.11.2009 kl. 14:20
Visst känns det skönt att ”Karlebyfrågan” nu är avgjord. Men vilken kamp det varit. Fastän dammet ännu inte lagt sig är beslutet fattat och inriktningen söderut står klar. Under veckan har vi kunnat läsa och höra hur ledamöter ur centerleden fortfarande talar som om Uleåborgsinriktningen skulle vara ett faktum 2011. Så är det naturligtvis inte.

Den statsrådsförordning som nu fastställts är i kraft tills vidare som vilken annan förordning som helst. För att den skall ändras, krävs en majoritet i statsrådet. Såväl samlingspartiet som de gröna har meddelat att de inte tagit ställning för norr, och vad SFP belangar så vet alla att det enbart är söderalternativet med Österbotten som gäller. Att centern fortsätter driva på frågan med hänvisning till landskapets vilja, ja det vet vi också.

 

Finns det då realistiska möjligheter att driva igenom en förändring av inriktning om ett år? Åtminstone kan inte jag se sådana. För om ett år gäller samma grundlagsutskotts utlåtande som nu och samma JK utlåtande likväl. Som känt kräver grundlagsutskottet och JK att regeringen ifall det finns flere alternativa lösningar till områdesindelningar, så skall man välja det som bäst tryggar de grundläggande språkliga rättigheterna. Det räcker alltså inte att välja det nästbästa. Just den här skrivningen förefaller det som om centern inte ville ta till sig. Konkretiserar vi vad det i praktiken handlar om, betyder det att minister Kiviniemi och co om ett år skall kunna påvisa - efter en objektiv utredning av bägge alternativen - att personalen vid Regionförvaltningsverket och Närings- trafik- och naturresurscentralen i det norra alternativet skulle klara av att sköta den svenska servicen minst lika bra, som personalen i det södra alternativet. Någon som på riktigt tror att det skall lyckas? Låt mig här också säga, att jag skulle vara den första att gratulera om det skulle gå vägen. För då hade vi bevisat att det på kort tid går att ordna jämbördig service på finska och svenska, också i regioner där svenskan utgör en mycket liten minoritet.

 

Att presidenten i samband med att hon stadfäste själva regionförvaltningslagen, gav ett uttalande om att landet har två nationalspråk och att medborgarna måste kunna lita på att deras språkliga rättigheter förverkligas också i framtiden, är mycket ovanligt. Det bekräftar att också hon sett oroligt på spelet kring orienteringen och viljan att de facto respektera grundlagen och riksdagens grundlagsutskott. Något för var och en minister att begrunda.

 

Till slut. Den senaste veckan har för min del präglats av att försöka få ordning på den förvirring finsk media lyckades skapa av mitt uttalande om Åland i samband med en intervju om svenskans ställning i HBL för en dryg vecka sedan. Det jag sagt gällande Åland var ju att det är viktigt att förvaltningen i Finland kan kommunicera med Åland på svenska. Samt att det oroar mig om läget försämras. Då kan vi få problem. Redan idag finns det en liten minoritet på Åland som talar för självständighet och vi skall undvika att göda de tankarna genom att försvaga svenskan. Detta har under veckan i en del finska tidningarna tolkats som att jag kräver Ålands självständighet ifall inte svenskans ställning tryggas – vilket naturligtvis är en fullständigt felaktig tolkning. Ingen av dessa journalister som gått ut med det budskapet har heller varit i kontakt med mig personligen. Ett skrämmande sätt att bedriva journalistik på. Åland är en del av Finland och vi skall se till att statsförvaltningen sköts så att en majoritet av ålänningarna också framöver anser det vara det bästa.

 

Anna-Maja Henriksson

 

Anna-Maja Henriksson

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland hör till världseliten på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Det är i grunden det som ett kommande engagemang i Natos snabbinsatsstyrkor, NRF, skulle innebära; ett fortsatt finländskt engagemang för den internationella freden och säkerheten.
11.03.2008 kl. 15:15