Den gamla bekanta offentlighetslagstiftningen har varit föremål för uppmärksamhet under den senaste tiden eftersom den verkar ge upphov till problem. Lagen har fungerat oklanderligt under många herrans år, men nu verkar läget vara ett annat.

Lagen är från 1977 och föregicks av ett för åländska förhållanden gediget förberedande arbete. Det välskrivna betänkandet byggde på den då mycket moderna rikssvenska lagstiftningen och Åland kan nog sägas ha varit ”före”, men det hör man som bekant sällan. Desto oftare hör man att Åland är ”efter” och de ropen skallade i början av 2000-talet när omkringliggande områden reviderade sin offentlighetslagstiftning.

Den nuvarande offentlighetslagen bygger på en rätt för medborgaren att få ut handlingar och information. Huvudregeln är att allt är offentligt om det inte är hemligt, och för att vara hemligt skall det finnas alldeles särskilda skäl som framgår av lagen och det skall i varje enskilt fall påtecknas den hemliga handlingen med hänvisning till rätt lagrum. Men inte ens det är utan undantag, vissa handlingar får ges ut med tillstånd och hemligstämpeln skall inte gälla längre än nödvändigt etc.

En enskild person har som lagen säger rätt att få ta del av allmän handling som är offentlig. Offentlig är handlingen om den inte är hemlig, men hur vet man att det är en handling? Ja, min professor i Uppsala brukade säga att om uppgifterna så är skrivna på toalettpapper med läppstift så det en handling, och med det ville han ha sagt att det inte går att komma undan med några tricks om att det ännu inte är en färdig handling. Hur avgörs det om man har rätt att få handlingen eller inte? Jo, det skall en tjänsteman kunna avgöra mer eller mindre omedelbart. Bedömningen kan naturligtvis vara knivig och som huvudregel fick jag under mina juridikstudier lära mig att man som tjänsteman kunde utgå ifrån att man hade 24 timmar på sig att bestämma sig, sedan måste man, hur svårt det än kunde verka, bestämma sig, rätt eller fel? Ja, det skulle lämnas besvärsanvisning så att journalisten, för det gällde oftast journalister, hade möjlighet att besvära sig ifall svaret var nekande. Det är alltså ingenting som skall tas upp på politisk föredragning utan det är på tjänstemannens ansvar att utandröjsmål fatta beslutet.

Det som dock under åren ibland vållat diskussioner är frågan om när ett ärende är under behandling, men inte ens det borde ge upphov till några större problem. Material som ingår i beredningen är inte offentligt innan ärendet slutbehandlats, men materialet kan lämnas ut om myndigheten ger sitt tillstånd och i frågan om ett betänkande krävs det rent av vägande skäl för att det skall kunna förvägras. Det skall alltså mycket till innan man kan vägra ge ut en handling och framför allt har man all frihet att lämna ut uppgifter ur handlingen även om den i sin helhet inte ännu skulle vara offentlig. Det ligger liksom i sakens natur, det är det som kallas demokrati, att allmänheten skall kunna diskutera och framföra åsikter under arbetets gång, att få säga sitt. Inte alltid så bekvämt för oss politiker, men ack så nödvändigt i ett öppet och transparant samhälle.

Vad har då hänt med denna lag som fungerat så väl i det åländska samhället så länge? Hur har den plötsligt blivit så föråldrad? När omkringliggande regioner reviderade sina lagar diskuterades saken här också. Vår lag tar sikte på vad man har rätt att få ut, medan de nyare lagarna tar sikte på att myndigheterna har en skyldighet att informera. Bedömningen gjordes den gången att Åland ändå var ett så öppet samhälle med en närdemokrati som automatiskt innebär korta avstånd och därmed inget egentligt behov av en revidering för att åstadkomma en skyldighet för myndigheten. Och det är tydligen här som problemet uppstått. Det råder oklarhet om vad man är skyldig att informera om. Vi skall bara hoppas att det snart blir klart så att det öppna informationssamhälle vi är vana vid återskapas, och att debatten om vad som är fel och rätt i olika beslut fritt kan flöda, och att kritiker såväl som tillskyndare av besluten får material för sina argument.