_______________________________________________________________________

Livsmedelssäkerheten berör alla. I ett välfärdssamhälle måste vi kunna lita på att det vi äter är rent och tryggt. Ansvaret för detta vilar tungt på producenterna av livsmedel, respektive importörerna, på förädlingen och på parti- och minuthandeln. I sista hand är det samhället som bör kontrollera att reglerna följs och att livsmedlen är säkra.

En allmän utgångspunkt är att lokalt och inhemskt producerad mat är tryggare är importerad. Den finländska livsmedelsproduktionen och -distributionen har allmänt taget ett gott rykte. Undantagen beivras snabbt och effektivt. Till exempel den salmonellaepidemi som på grund av kontaminerat, importerat foder härjade i fjol drabbade 90 gårdar, men ledde inte till ett enda sjukdomsfall hos någon människa. I Finland används heller inte hormoner för att främja djurens växt.

Inom EU är handeln också med livsmedel fri, och livsmedelssäkerheten i hela EU-området är alltså avgörande för livsmedelssäkerheten hos oss.

Det finns också en företagsekonomisk aspekt på livsmedelssäkerheten: ju lönsammare företagen i produktions- och förädlingsskedena är, desto större förutsättningar har de att garantera sina produkters säkerhet.

För animalieprodukternas del är djurens hälsa a och o för livsmedelssäkerheten. Vi har ett väl fungerande system, som nyligen kompletterats med en elektronisk läkemedelsbokföring i ett nationellt register. Ju bättre djuren mår, desto bättre blir livsmedlen.

Lika viktig är hygienen vid slakt och förädling av köttprodukter. Här varken bör eller kan vi jämföra med situationen i Syd- och Mellaneuropa. Där förekommer till exempel salmonella allmänt och skördar varje år människoliv. Däremot bör vi inom EU kunna jämföra oss med Sverige, och den jämförelsen utfaller på vissa punkter inte till vår fördel.

I Sverige, som också har en mycket hög nivå på livsmedelssäkerheten, kan man upprätthålla mindre gårdsslakterier bara de utrymmen som används noga rengörs mellan de olika arbetsskedena. Hos oss tolkas EU-direktiven som vanligt påvligare än av EU-påven själv, och det krävs olika utrymmen för de olika skedena. Denna regel har i praktiken slaktat de små slakterierna, vilket effektivt saboterar närproduktion – eller alternativt leder till både dyra och för djuren olidligt långa transporter. Varför låter vi på den här punkten livsmedelssäkerheten bita sig själv i svansen?

För växtodlingens del är framför allt två faktorer centrala: växtskyddsmedlen och frågan om genmodifiering. I fjol härstammade över 90 procent av alla bekämpningsmedelsrester i livsmedlen från import, särskilt importerad frukt. Här hamnar EU:s regelverk i fokus.

Genmodifierad mat fyller redan tallrikarna i stora delar av världen. Det är alltså omöjligt att längre totalt förbjuda genmodifiering. Däremot bör det vara möjligt för regioner att förklara sig som GMO-fria zoner, och därmed ge ekoodling en djupare dimension. Och framför allt måste vi kunna kräva att GMO-mat tydligt utmärks på förpackningar och i butikshyllor, så att konsumenten har ett reellt, fritt val.

Ett sätt att undvika genmodifierat foder erbjuder faktiskt den etanolfabrik som Svenska riksdagsgruppen redan tidigare har föreslagit. En etanolfabrik ger nämligen som en biprodukt högklassigt protein, som kunde ersätta upp till tre fjärdedelar av det importerade sojaprotein som ofta är salmonellakontaminerat. Tala om att slå flera flugor i en smäll: överproduktionen av säd, behovet av biobränsle och livsmedelssäkerheten får en gemensam lösning.

Det finns ytterligare en ny, ytterst beklaglig aspekt på livsmedelssäkerheten: risken för medvetna sabotage i syfte att terrorisera befolkningen. Tyvärr måste hotet tas på allvar. Det kan handla om allt från utländsk frukt som någon förgiftat i syfte att skada producentlandet till inhemska så kallade djurrättsaktivisters worst case-scenarier.

De aktivister som släpper ut minkar och rävar i naturen utan att ens bry sig om vilken skada dessa åsamkar lokala ekosystem, kanske en dag heller inte drar sig för att skada människor.

Det uppenbara botemedlet är förstås kontrollen i parti- och minuthandelns olika logistikled, kombinerad med alla medborgares vaksamhet, men förhoppningsvis också etisk fostran: de som säger sig försvara djurens rättigheter genom att skada djur och i förlängningen kanske även människor, är inga djurrättsaktivister, utan tvärtom sabotörer av djurens rättigheter. Vem vill bli stämplad som en sådan?

Gröna politiker kunde gärna gå i spetsen för att reda ut begreppen.

Det finns naturligtvis många fler aspekter på livsmedelssäkerheten än de som kan tas upp på sju minuter. Svenska riksdagsgruppen välkomnar att regeringen prioriterat livsmedelssäkerheten så högt att den har avgett denna redogörelse. Förhoppningsvis kan riksdagen vid utskottsbehandlingen komma med ytterligare recept.

Trygg mat är en grundrättighet för oss alla. Låt oss gemensamt värna om den.

Gruppanförande hölls 14.4.2010 av Mats Nylund