Gruppanförande 19.5

20.05.2010 kl. 14:30
Gruppanförande om statsrådets redogörelse om kulturens framtid

Kultur är inte extra lyx i livet, utan en del av vår basföda.

Det sägs att intelligensen är det som skiljer människan från andra däggdjur. Men då vi ser hur människan far fram med natur och miljö och hur hon med hjälp av avancerad kärnvapenteknologi, kemiska och biologiska vapen bäddar för att kunna utrota sig själv, kan man ifrågasätta den tesen.

Däremot kan man hävda att kultur – i motsats till instinkter – är det som skiljer människan från andra arter. Kultur är det som förädlar människan till något mer än en art bland andra.

Många människor associerar begreppet kultur med konstutställningar för finsmakare, dyra operaföreställningar och violinkonserter i kyrkor. "Jag är inte intresserad av kultur", kan man ibland höra någon säga, "varför ska jag då vara med och betala för den?".

Då kan man lämpligen ställa några testfrågor: Lyssnar du aldrig på musik ens i radio? Läser du aldrig en bok – inte ens en tidning? Ser du aldrig på tv? Tittar du aldrig på byggnader när du är på resa? Har du aldrig varit på sommarfest? Har du aldrig varit på ett bröllop eller en begravning? Använder du aldrig kläder? Äter och dricker du ingenting?

Om svaret på en enda av dessa frågor är "jovisst", ja då utövar människan ifråga kultur – kanske utan att tänka på det. Det är så vi bör se kulturens plats i vårt samhälle.

Mångfald är ett av honnörsorden i regeringens redogörelse, och väl så. När vi just från överraskande håll har hört att man bör leva "maassa maan tavalla", är det skäl att påminna om några enkla fakta om våra seder, vårt "sätt".

Finland har så länge landet existerat varit multikulturellt. Ursprungsbefolkningen, samerna, har alltid haft sin egen kultur – i dag tyvärr delvis illa trängd. Finlandssvenskarna har alltid bidragit med egna kulturtraditioner västerifrån och byggt en bro mellan Finland och det övriga Norden, särskilt Sverige. Tyvärr är den ömsesidigt bristande kunskapen om svensk och finsk kultur i Finland utbredd.

Och visst är kulturskillnaderna stora också inom den finska majoritetsbefolkningen, eller inbillar sig någon att tavastlänningar, österbottningar, savolaxare och karelare har en och samma homogena kultur, samma seder, samma "sätt" att leva?

Finland har också länge haft en judisk befolkning, liksom romer. Tack vare tatarerna uppges den islamiska begravningsplatsen på Sandudd i Helsingfors vara den äldsta i sitt slag i Europa. Och där ligger den invid den judiska, den ortodoxa och den lutheranska. Den ortodoxa kyrkan har alltid varit stark i Finland och både den och den katolska kyrkan har stärkts av de senaste decenniernas invandring.

Men det är alltså inte denna sentida invandring som har gjort Finland multikulturellt. Ta bara Viborg, staden som gick förlorad i kriget. Den var Finlands mest internationella stad, där fem språk talades sida vid sida: finska, svenska, ryska, tyska och franska. Viborg gick förlorat, men mångfalden har funnits i alla tider och den lever kvar. Dagens Finland har inte uppstått i ett vakuum, utan i ständig växelverkan med omvärlden, också kulturellt.

Ta ännu matkulturen som ett exempel, nu då även den har getts plats i redogörelsen. Vi har inte en enda matkultur i Finland, hur vi än säger oss värna om nationella mattraditioner. Men kanske våra barn inte längre vet att pizzan ursprungligen är syditaliensk, hamburgarna först introducerades av tyska immigranter i USA och att kebab är en rätt från Mellanöstern?

Alla äter inte längre varje dag karelska piroger på korn, kalakukko med kålrot eller mujkor, strömming och karelsk stek med lingonsylt, dricker inte surmjölk och äter inte rågbröd med smör till, och äter inte memma eller hjortron som efterrätt. Vi har i stället, i sund växelverkan med omvärlden, tagit intryck av andra matkulturer.

På samma sätt är och bör vi vara multikulturella också på alla andra områden av mänsklig kultur. Vi har olika musiksmaker som lever sida vid sida, vi läser inte alla samma böcker, vi ser på olika filmer och tv-program, vi klär oss olika, vi går i olika kyrkor. Varför är det så känsligt att de senaste decenniernas invandring delvis fört med sig nya kulturinslag, vid sidan av alla de gamla? Mångfald är en styrka, inte en svaghet. Växelverkan mellan kulturer ökar förståelsen mellan befolkningsgrupper.

Mångfald skapar i sin tur de rätta förutsättningarna för nyskapande, kreativitet. Det säger sig självt att det är lättare att hitta nya idéer och kombinationer om man kan ösa ur olika brunnar i stället för ur bara en. Det gäller inte bara nationellt, utan också på kommunal nivå. Kreativa kommuner kännetecknas av ett aktivt kulturliv, och urbana regioner stärker lätt sin ställning i konkurrensen om skapande människor.

Svenska riksdagsgruppen välkomnar att kulturpolitikens status höjs, genom ett särskilt politikprogram som engagerar inte bara det ministerium som numera bär ordet kultur i sitt namn, utan alla samhällssektorer. Kulturen bör genomsyra allt.

Kulturens skapande kraft kommer till sin rätt bara om kulturen tillåts bli en ledstjärna också i den ekonomiska verksamheten, i den sociala välfärden och omsorgen om hälsan, i miljövården och i all samhällsplanering. En lycklig människa är friskare än en olycklig, och kulturnjutningar bidrar på ett avgörande sätt till att bringa lycka och därmed välfärd.

Och då talar vi inte bara om den chans som 314.755 finländare nyligen utnyttjade att få se den unika Picasso-utställningen på Ateneum – finländskt rekord i sig. Nej, vi talar också om rätten för barnen att redan i dagvård och skola mer än nu få stifta bekantskap med konst och kultur i alla dess former. Vi talar om Finlands framstående biblioteksväsen, som ger var och en möjlighet att gratis få läsa vad den vill, och som enligt redogörelsen ska förädlas vidare. Vi talar om Rundradions så centrala samhällsuppgift som bildare och underhållare, som kulturbärare. Vi talar om de folkdansföreningar och gammeldanstillställningar som håller humöret uppe bland våra åldringar – och samtidigt ger motion som är så viktig för hälsan. Vi talar om kulturen också som sysselsättare.

Gränsen mellan så kallad elitkultur och så kallad folklig kultur är inte huggen i sten utan är snarare som ett streck någon försöker dra upp i vatten. Det som är vardagsmat för någon är fest för en annan. Musikkännarna kan säkert med lätthet förklara skillnaden mellan spelmännens fiolmusik och symfoniorkestrars violininslag, men har inte mästerspelmannen Konsta Jylhäs Vaiennut viulu redan blivit en del av vår nationella tonskatt? Är publiksuccén med opera på bryggan i Öja hög- eller lågkultur? Det är rätt och slätt kultur.

Förr om åren var det på modet att fördöma att kulturens finansiering delvis är beroende av intäkter från spel och dobbel. Visst ska kulturen finansieras över statsbudgeten, på samma sätt som annan livsviktig samhällsverksamhet såsom sjukvård och försvar, resonerades det.

Lågkonjunkturerna har emellertid lärt både kulturfolk och politiker en läxa: Det är ett faktum att tips- och penningautomatmedel har burit många kulturformer genom ekonomiskt sämre tider. I sådana tider avtar nämligen ingalunda spelandet, snarare tvärtom.

Årets första tilläggsbudget gav ett konkret exempel på fördelarna med den alternativa finansieringsformen: medel ur penningautomatfonden kunde användas till att sysselsätta tusentals unga denna sommar inom kultur och idrott.

Svenska riksdagsgruppen är glad över att det är vår minister Stefan Wallin som sitter vid kulturpolitikens roder nu då undervisningsministeriets namn äntligen ändrades för att motsvara verkligheten och då ministeriet med denna kulturpolitiska redogörelse lever upp till sitt nya namn. Samtidigt är vi stolta över att vår migrationsminister Astrid Thors blivit en symbol för kampen för mångfald, mot enfald.
 

Håkan Nordman höll gruppanförandet 19.5.2010

Svenska riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Interpellationsdebatt om nedläggning av Stora Ensos fabriker och statens ägarpolitik

Att en fabriksnedläggning slår hårt mot den ort och region där den är verksam vet och förstår vi alla. Vi vet också vilken press beslutet sätter på arbetstagarna, deras familjer samt de lokala och regionala beslutsfattarna. Hoten om arbetslöshet och försämrade ekonomiska utsikter är tunga att bära med sig för alla inblandade. Det här har vi kunnat erfara på flera håll och i flera sektorer under de senaste åren i Finland. Den globala ekonomin för med sig nya utmaningar också för oss. Bolag verksamma i Finland spelar på samma globala marknad och med samma regler som bolag verksamma på helt andra håll. Finland är inte en åtskild del av Europa och världen - På gott och ont.
13.02.2008 kl. 16:30

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.
12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.
17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00