Ärade herr talman! Den här ändringen av självstyrelselagen för att lösa frågan om Ålands lagtings roll vid övervakningen av den så kallade subsidiaritetsprincipen kommer antagligen att ha mycket liten betydelse i praktiken. Mycket energi har dock ägnats denna lilla ändring och gett upphov till oro över lagtingets ställning i systemet.

EU känner bara självständiga stater som medlemmar och det finns ingen roll för självstyrande områden som Åland. Regionerna inom EU har sin ställning grundlagd i landets konstitution och förhållandet mellan landets parlament och det regionala parlamentet är löst inom landet i och med att de finns två kamrar på den statliga nivån. Systemet för övervakningen av subsidiaritetsprincipen som nu introduceras är uppbyggt för att passa dessa länder.

Finland och Åland passar inte in i systemet. Ålands självstyrelse är resultatet av en internationell konfliktlösning. Lagstiftningsbehörigheten delades 1921, och Ålands lagting är alltså inget regionalt parlament vars självstyrelse är fastslagen i landets konstitution, vilket i vårt fall alltså skulle varit Finlands grundlag.

I dessa federala stater finns en mekanism för att på ett tillfredsställande sätt lösa de här frågorna internt. Finland däremot har ett så kallat assymetriskt system. Det finns två exkluderande lagstiftande församlingar, båda har suverän lagstiftningsbehörighet inom sina områden. Ålands lagting är således inget regionalt parlament i den mening som avses i EU-fördraget utan borde inom sitt behörighetsområde jämföras med ett nationellt parlament.

Nyordningen innebär att förenligheten med subsidiaritetsprincipen kan ifrågasättas och omprövas om det finns tillräckligt många röster för det. I den här processen tilldelas enligt artikel 7 i protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna varje nationellt parlament två röster, och de ska fördelas med hänsyn till det nationella parlamentariska systemet. I nationella parlament med två kammare ska varje kammare ha en röst. Finlands riksdag har inte två kammare, och det kunde då ha varit naturligt att Åland skulle fått den ena, eller åtminstone lånat den ena när man inte är enig.

När Åland kom med i EU fick landskapet särlösningar som finns i ett särskilt protokoll till Finlands anslutningsavtal. Att frågan löstes på det sättet beror på att så många av EU-länderna var medlemmar av Nationernas förbund när Ålandsfrågan avgjordes 1921 och de ansåg att de fortfarande var bundna av detta beslut. Det är alltså ostridigt att Ålands självstyrelseordning är en internationell lösning som inte borde få naggas i kanten eller reduceras.

Den lösning som nu föreslås gav inledningsvis upphov till oro att Ålands lagting bara skulle ge ett utlåtande och alltså vara underställt riksdagen, men så är inte fallet. Även om riksdagen beslutar att inte lämna ett subsidiaritetsyttrande till Europeiska unionen ska lagtingets ståndpunkter ändå skickas vidare till Europeiska unionens institutioner.

Ärade herr talman! Eftersom saken i praktiken har mycket liten betydelse, alla tillfrågade instanser slutligen tillstyrkt förslaget finns det inte mycket att säga, även om jag själv tycker att det skulle varit intressant om man hittat en gemensam lösning för att använda de två rösterna. Här hade funnits utrymme för diskussioner och kompromisser som skulle kunna tjäna som exempel ute i världen. Vi hade kunnat använda vår fantasi och tillfogat en ny dimension till Ålandsexemplet.