Gruppanförande 24.11.2010

25.11.2010 kl. 09:16
Gruppanförande i remissdebatten om statsrådets redogörelse om deltagande i EU:s stridsgrupper 2011

Svenska riksdagsgruppen förordar statsrådets förslag om ett finländskt deltagande i två EU-stridsgrupper under det första halvåret nästa år. Våra motiveringar är både nationellt egoistiska och pragmatiska, och samtidigt rent ideella och principiella.

De förra uppfylls till stor del också om stridsgrupperna än en gång inte alls sänds ut på uppdrag. Trupperna utbildas både nationellt och i samarbete med övriga deltagande länder, och får därmed en värdefull erfarenhet av både militärt avancerade uppdrag och av internationellt samarbete. Denna erfarenhet är av stor betydelse för upprätthållandet av den nationella försvarsförmågan.

Särskilt värdefullt är att våra trupper får erfarenhet av ett samarbete både med andra nordiska länder plus Estland och Irland, och med Tyskland, Österrike, Nederländerna och Litauen. Det handlar alltså också om både Natoländer och militärt alliansfria länder.

Erfarenheterna blir naturligtvis ännu värdefullare om stridsgrupperna rycker ut i uppdrag, även om det samtidigt är förknippat med större risker. Men de utbildade trupperna har också efter dejoureringen kunnat sättas in i andra krishanteringsuppdrag, i FN- eller Natoledda operationer, så utbildningen har inte heller i det avseendet varit förgäves.

De principiella skälen att delta i EU:s stridsgrupper väger naturligtvis ännu tyngre. Finland vill vara en fullvärdig medlem i EU, som bär sin del av ansvaret. Och Finland vill framför allt vara en ansvarstagande medlem i det internationella samfundet.

I regeringens redogörelse kvitteras det mest centrala problemet tyvärr med en enda kort och lakonisk mening: "På det internationella planet har det dock väckt debatt att EU:s stridsgrupper ännu inte en enda gång har satts in i egentliga operationer."

Det är väl det minsta man kan säga. Orsakerna till det rätt genanta tillkortakommandet berörs tyvärr inte alls i redogörelsen. Om det bara vore så att det inte har funnits behov av insatser, skulle ju allt vara väl. Inte ska vi ju hoppas på krig och katastrofer som kräver en insats av EU.

Men tyvärr skulle det nog ha funnits behov. Afrikas horn med Somalia i spetsen brukar nämnas som ett exempel, och det finns andra i Afrika. Och naturkatastrofer har minsann inträffat under de gångna fyra åren då EU-trupperna har stått i beredskap. Namnet till trots behöver det ju inte handla om strider, utan också om hantering av mänskliga katastrofer.

Vilka är alltså orsakerna till att stridsgrupperna aldrig hittills har sänts ut? Har de med vissa EU-länders forna men alltjämt känsliga koloniala relationer att göra? Eller med finansieringen av operationerna? Det vore intressant att höra utrikesministerns bedömning av de här orsakssambanden eller andra.

Åtminstone har de uteblivna insatserna inte vittnat gott om EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska samförstånd. Och frågan är hur motivationen hos de utvalda trupperna i längden kan upprätthållas om de aldrig sänds ut på uppdrag.

En annan kritisk randanmärkning i marginalen kunde vara att Finland samtidigt deltar i två olika stridsgrupper, plus deltagandet i Atalanta utanför Somalias kuster. Rent resursmässigt är detta möjligt eftersom det handlar om personal med helt olika specialiseringar och för olika uppgifter, men en tidsmässig spridning kunde ändå ha varit till planeringsmässig fördel.

Beslut om Finlands medverkan i EU:s stridstrupper fattas som känt inte lättvindigt. Både riksdagens, regeringens och presidentens medverkan krävs, och det i två olika omgångar av vilka detta är bara den första. Beslutet är alltså beroende av att flerdubbla lås öppnas.

Sedan Finland var med i den allra första stridsgruppen 2007 och en andra gång 2008 har reglerna för insatserna 2009 ändrats så att truppernas flexibilitet och därmed användbarhet har utökats. Även om de ändrade reglerna inte hittills inneburit att någon grupp har skickats ut på uppdrag, har sannolikheten ökat för att så kan ske.

Om så sker, bör ingen möda och inga resurser sparas för att maximera våra truppers säkerhet och välbefinnande
 

Gruppanförandet hölls 24.11.2010 av riksdagsledamot Thomas Blomqvist

Svenska riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Interpellationsdebatt om nedläggning av Stora Ensos fabriker och statens ägarpolitik

Att en fabriksnedläggning slår hårt mot den ort och region där den är verksam vet och förstår vi alla. Vi vet också vilken press beslutet sätter på arbetstagarna, deras familjer samt de lokala och regionala beslutsfattarna. Hoten om arbetslöshet och försämrade ekonomiska utsikter är tunga att bära med sig för alla inblandade. Det här har vi kunnat erfara på flera håll och i flera sektorer under de senaste åren i Finland. Den globala ekonomin för med sig nya utmaningar också för oss. Bolag verksamma i Finland spelar på samma globala marknad och med samma regler som bolag verksamma på helt andra håll. Finland är inte en åtskild del av Europa och världen - På gott och ont.
13.02.2008 kl. 16:30

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.
12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.
17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00