Utvecklingspolitikens genomslagskraft och samstämmighet.

21.05.2014 kl. 15:00
Ledamot Jörn Donners gruppanförande gällande statsrådets redogörelse om utvecklingspolitikens genomslagskraft och samstämmighet 21.5 2014

Värderade talman,

 

Här tar jag upp några detaljer i Finlands utvecklingspolitik, som ju är utspridd över väldigt många delar av världen. Det finns nästan hundra länder som vi investerar i på ett eller annat sätt. I stället kunde vi investera mer pengar genom FN:s organisationer och på så sätt spara in förvaltningskostnader.

    Trots byråkratin kan vi ändå hoppas på att vissa åtgärder är relevanta.

   Själv har jag under årens lopp sett hur Kyrkans Utlandshjälp fungerar i praktiken, både i Afrika och i Mellanöstern och i de områden som är erövrade av Israel. Även om verksamheten inte ger direkta resultat, är den ändå mänskligt sätt värd vårt stöd. Det handlar om att trygga freden.   

Även om vår egen satsning nu överskrider en miljard euro, är det lönlöst att stirra sig blind på biståndets andel av BNP. De kvalitetsmässiga aspekterna är viktigare. I det avseendet har det under årens lopp blivit en smula bättre, åtminstone när det gäller att rensa bort korruptionen.  

 

Om vi skulle följa upp läget med rättsstatsprincipen för ögonen, skulle ganska få av de länder som får huvudsakligt stöd av Finland ha råd att se sig själva i spegeln med ärlig uppsyn.

    Om vi verkligen håller fast vid rättsstatsprincipen, skulle inte en enda av de mottagande länderna kunna komma på fråga.

    Det finns ytterst få länder i världen som är fria från korruption.   

    Desto större orsak har Finland haft att försöka betona utvecklingen av det s.k. civila samhället. I vilken omfattning det har lyckats blir ofta höljt i dunkel. Alla länder som jag har nämnt är belägna i Västafrika, med undantag för Nepal.

    Varför just de här länderna har blivit valda är fortfarande en gåta för mig. Ändå kan det nämnas som en förbättring att det förr bara var vänsterdiktaturer som var föremål för det bilaterala utvecklingssamarbetet, tydligen därför att de anställda som ansvarade för biståndet i Finland närde en romantisk dröm om att socialismen alltid och överallt skulle rädda världen från fattigdom.

 

Värderade talman,

 

När det gäller penninginsatser är Finlands utvecklingsbistånd en droppe i havet och blygsamt i förhållande till många andra penningströmmar till utvecklingsländerna.

   Människor från dessa länder som jobbar utomlands skickar hem summor som nog överstiger den årliga gränsen på 400 miljarder euro, men problemet är bara att en betydande del, enligt vissa bedömningar 9 procent, stannar hos de förmedlare som sköter penningsförsändelserna. Här finns en viktig uppgift inom utvecklingssamarbetet, internationellt sett.

        Kina investerar betydande summor i de flesta länderna i Afrika. Summorna är mångfalt större än de belopp som används i samma världsdel genom internationella utvecklingsbistånd.

    Utöver det finns det stora stiftelser, till exempel Melinda och Bill Gates stiftelse, som betalar många miljarder till förmån för Afrika.

 

Men det betyder inte att Finlands insatser skulle vara helt utan betydelse. De är bättre och mer än ett nollsummespel. Nu ser det ut som om vi åtminstone delvis har avstått från principen att gynna inhemska företag. Den här sortens själviska principer följs i de flesta europeiska länder.

    Denna nationella själviskhet kan vara ett hinder om vi föreställer oss att de nordiska länderna kunde förena sina krafter i en gemensam förvaltning för utvecklingsländer, vilket skulle spara in en hel del förvaltningskostnader. 

  

   På en punkt anknyter utvecklingspolitiken direkt till migrationspolitiken i vårt land, särskilt då vi jämför den med vårt västra grannland, som ju redan i sig satsar mångfalt mer än vi.

    Mer än 150 000 personer har redan mist livet i inbördeskriget i Syrien.

En relativt liten mängd flyktingar söker sig årligen till Finland. Antalet kvotflyktingar är också obetydligt hos oss.

     Jag anser att situationen är skamlig.

     Sverige har sett i grunden annorlunda på situationen, rentav till den grad att när försörjningskvoten för den så kallade egna befolkningen försvagas, kan mottagningen av flyktingar också motiveras med demografiska argument.

     När det gäller vissa funktioner är skillnaden mellan militär närvaro och övrigt utvecklingsbistånd nästan obefintlig. Det gäller Afghanistan och Mellanöstern. Sett ur det perspektivet tjänar en anställd vid Kyrkans Utlandshjälp eller någon annan motsvarande organisation samma syfte som en finländsk soldat med FN:s mandat. På lång sikt är målet att bygga världsfreden.

Att målet inte är lätt att uppfylla beror inte på oss. Det har vi sett på nära håll. Men det får inte hindra oss från att försöka delta i arbetet mot fattigdom och nöd ute i världen, även om vår insats är blygsam. 

Svenska riksdagsgruppen