Värderade talman,

Kan en finländare vara optimist? Den frågan ställer ekonomiprofessorn Sixten Korkman i en kolumn som nyss publicerades i Helsingin Sanomat. Inte så litet självironiskt när det gäller hans egen yrkeskår, säger Korkman att nationell självprygel är en gren som ekonomister behärskar bättre än andra – kansallinen itseruoskinta on laji, jota ekonomistit taitaa muita paremmin, toteaa Korkman.

Den som har gått igenom budgetboken för nästa år får kämpa för att ha optimismen i behåll. Statsfinanserna är ett stort bekymmer. Prognoserna visar klart att även år 2015 blir tillväxten olovligt svag. Det betyder att den offentliga ekonomin fortsätter uppvisa underskott – mycket till följd av det dåliga konjunkturläget som redan har pågått länge.

Tack vare anpassningsåtgärder har regeringen ändå lyckats förhindra att underskottet växer. Att notera är att vi nu minskar landets nettolåntagning från årets 7,4 miljarder till omkring 4,5 miljarder nästa år. Att vi fortfarande tvingas låna för att få statsfinanserna i balans är inte bra, men riktningen är i alla fall den rätta nu då underskottet minskar med närmare 3 miljarder.

Efter långa förhandlingar och ganska livlig offentlig debatt lyckades regeringen enas om ett budgetförslag som givetvis liksom alla kompromisser även har sina brister.

Svenska riksdagsgruppen betonar vikten att upprätthålla förtroendet för rättsstaten också då det är ekonomiskt kärva tider. Det var viktigt att stora ingrepp som skulle ha försvagat domstolar, åklagarväsende, polis och fängelser kunde tillbakavisas under budgetmanglingen.

Mitt i en siffermässigt ganska dyster situation behöver vi riktade åtgärder som ger jobb. Vårt samhällsbygge har inte råd med en försämrad sysselsättningssituation, som dagligen är en påminnelse om att våra exportmarknader drar dåligt.

I detta läge gör regeringen betydande tillväxtsatsningar som uppgår till totalt 460 miljoner euro under perioden 2014-2015. Det handlar å ena sidan om investeringar i kompetens och innovation, å andra sidan om trafik- och byggprojekt med snabbt sysselsättande verkan.

Jag vill särskilt lyfta fram Tekes lånefullmakter som höjs för att backa upp cleantech och bioekonomi.

När det gäller infraprojektet bör man i riksdagsbehandling av budgeten se till att inte alla resurser används till storprojekt som binder upp trafikpolitiken också för hela nästa valperiod. Den nya regeringen bör rimligen också ha sitt att säga till om. Vi bör se till att man också satsar på befintliga vägar och järnvägar – vi bör stoppa förfallet av vår nationalegendom.

Svenska riksdagsgruppen kommer att slå vakt om att utveckla Kustbanan som ju går från Helsingfors via Karis till Åbo. Kustbanan är i behov av en nivåhöjning och linjen är oundgänglig både för pendlartrafiken och för näringslivet i västra Nyland. Vi ifrågasätter därför planerna på en parallell snabbjärnvägssatsning till Åbo som skulle få en alternativ sträckning.

Riksdagsgruppen är mycket nöjd med att elektrifieringen av tågbanan Bennäs-Jakobstad-Alholmen nu äntligen blir av med de 3,3 miljoner euro som beviljas. Via denna satsning kan vi trygga arbetsplatser och utveckla industrin - tågbanan stärker särskilt UPM:s konkurrenskraft.

Regeringen gör också sitt för att stärka medborgarnas köpkraft. Låg- och medelinkomstbarnfamiljer stöds genom ett nytt barnavdrag. Åtgärden kompenserar åtminstone delvis beslutet att sänka barnbidraget. Här är det skäl att akta sig för att skapa nya flitfällor. Vår grupp hade hellre sett att man hade minskat på barnbidragsnedskärningen i stället för att ta in ett nytt bidrag i beskattningen.

På finansministerns initiativ förbättras även de små pensionsinkomsterna något genom att 70 miljoner euro reserveras för att höja pensionsinkomstavdraget. Däremot tillät inte finansramarna också en höjning av garantipensionen. Det är ändå viktigt att komma ihåg garantipensionen infördes för bara tre år sedan, vilket höjde de lägsta folkpensionerna med över hundra euro.

Över lag har budgetarbetet präglats av en mycket sträng hushållning med finanserna. Också i ett litet längre perspektiv är utrymmet mycket knappt i den finländska ekonomin. För att minska på hållbarhetsunderskottet behövs de strukturreformer regeringen har förbundit sig till. De görs med tanke på de unga. Vi har inte rätt att upprätthålla strukturer som de kommande generationerna får betala dyrt för.

Därför behövs en modig och rättvis pensionsreform. Den bör innehålla trovärdiga öppningar som gör att folk orkar längre i arbetslivet.

Vi måste också se till att vi får en vårdreform som även den gör att hållbarhetsunderskottet minskar. Vi ska dock akta oss för att reformen blir en styv struktur som styrs uppifrån. I vårdbesluten måste man kunna följa det som vettigast för helheten och det som medborgarna kan acceptera som rimligt. När det gäller exempelvis jourförordningen hotar inbesparingarna bli mindre än ministeriet räknar med.

"Tässä maassa on liikaa kustannuksia, byrokratiaa, menopaineita, veroja, velkaa, tehottomuutta, saamattomia poliitikkoja. On liian vähän riskinottoa, yrittäjyyttä, myyntitaitoa, luovuutta, joustavuutta, poliittista johtajuutta."

Detta är inte ett stycke i mitt gruppanförande, utan ett citat från Sixten Korkmans tidigare nämnda kolumn.

Han har rätt att vi behöver en bättre företagaranda, mer skapande förmåga och politiskt ledarskap.

Vi måste bli bättre på att se möjligheterna i det trängda läge vi befinner oss i. Ingen har sagt att det är enkelt, exempelvis inom utbildningen är jag rädd att smärtgränsen när det gäller resursminskningar börjar vara nådd.

Vi har dock ingen orsak att försjunka i dysterhet. Hellre bevisar vi att det går att leva med en optimistisk attityd i detta land. Det är också skäl att notera att nivån på social rättvisa i Finland är nästhögst inom EU, efter Sverige. Det framkommer i ett nytt EU-index för social rättvisa. Det ska vi värna om, samtidigt som vi ska sporra till mera arbete.