Båda utkasten till skattelagar, beredda under tjänsteansvar, var häpnadsväckande läsning. Regeringen erkände öppet att skatterna skulle minska på efterfrågan på båtar och motorcyklar, skada den ekonomiska aktiviteten i dessa branscher och även minska antalet jobb! Inte lite sagt av en regering, som samtidigt vill skapa 110 000 nya jobb.
Därtill hade skatten blivit tung och dyr att administrera och bära upp och inte ens gett de skatteintäkter man eftersträvade – snarare orsakat ett bortfall. Inte att undra på att nästan alla utlåtanden som Finansministeriet fick in var direkt dräpande för förslagen.
Också om regeringen förtjänar en eloge för att den drog öronen åt sig och avstod från planerna kvarstår frågan varför dödfödda projekt som dessa alls startas?
Det kan inte räcka som orsak att Sannfinländarna i ett infall av primitiv avundsjuka förklarade att man vill börja beskatta ”herrarnas lustskonare och yuppieskotrar”.
Redan en tidig, elementär konsekvensbedömning av båt- och motorcykelskatterna hade visat att de mest drabbar den vanliga medelklassens alldeles vanliga båtar och hojar. Vilket säkert också sedermera märktes i e-postflödet till mina kolleger i regeringspartierna.
Båt- och motorcykelskatterna är nu de senaste i raden på regeringsprojekt som kapsejsat. Det är ändå politiskt klokt att kunna backa – såsom med skärgårdens förbindelsbåtsavgifter – om fakta och förnuft så entydigt talar emot.
Nu kunde regeringen äntligen börja koncentrera sig på de verkligt stora frågorna i samhället istället för att pyssla med symbolfrågor som de ovan nämnda. De 110 000 nya jobben och en sysselsättningsgrad på 72 procent är fosterländska mål vi alla kan stöda.
