Mer än en kaffeklubb

För något år sedan skrällde den danska parlamentarikern Karen Ellemann genom att konstatera att Nordiska Rådet främst kunde liknas vid en kaffeklubb. Det nordiska samarbetet är visserligen till sin natur koncensusorienterat, samtidigt som samvaron och kulturutbytet spelar en stor roll. Den årliga sessionens höjdpunkt är prisgalan där Nordiska Rådet delar ut sina priser i bland annat litteratur, film och musik. Årets session innehöll dock en rejäl dos politik och i många frågor var vi långt ifrån överens. Den enskilda frågan som väckte mest debatt var flyktingkrisen. Här höll de invandrarkritiska och främlingsfientliga partierna hög profil. Också sannfinländarna var i farten då den svenska statsministern Stefan Löfven framträdde. Sannfinländarna hoppade på och tenterade statsministern med odiplomatiska frågor som exempelvis varför Sverige inte inför gränskontroller och hur man kan tala om flyktingarna som tillgång då de också omtalas som en börda. Sannfinländarnas regeringsengagemang kräver som känt disciplin i riksdagsdebatten här hemma, vilket tydligen leder till att man istället är i opposition utomlands med grannlandets statsminister som måltavla. Vår egen statsminister Juha Sipilä gjorde för sin del väl ifrån sig på sin första session. Tyvärr var dock kontrasten till sannfinländarnas inlägg så stor att många andra nordbor frågade sig var regeringen egentligen står i frågan om flyktingkrisen och inställningen till humanitära insatser.

För egen del har jag alltid närmat mig nordiskt samarbete genom konkreta förslag. Som minister drev jag igenom stora förbättringar i försvarssamarbetet och nu har jag möjligheten att fortsätta med en nordisk agenda som medlem av Nordiska Rådets presidium. I tiden gjorde man det banbrytande beslutet att gå inför passfrihet mellan de nordiska länderna. Idag lever och bor tusentals nordbor i ett annat nordiskt land. Trots passfriheten stöter dessa människor på otaliga gränshinder. Det kan handla om allt från möjligheten att få ett bankkonto till rätten till pension eller sjukvård. En mycket stor del av dessa problem skulle försvinna ifall man gick in för ett nordiskt medborgarskap, exempelvis bygga på en modell liknande det estniska e-medborgarskapet, som utländska medborgare kan ansöka om. Förslaget om nordiskt medborgarskap lades fram på sessionen av Mittengruppen i Nordiska Rådet. Förslaget fick ett gott bemötande och för min del ser jag rätt goda chanser att driva igenom detta på sikt. Någon kan ändå tycka att det finns för många praktiska eller politiska hinder i vägen. Det tyckte man också i tiden då vi gick inför att fördjupa försvarssamarbetet. Vi lät det inte störa oss utan vi kavlade upp ärmarna och drev frågan tills vi uppnådde resultat. Så ska vi jobba också med frågan om nordiskt medorgarskap. Då visar vi också att det nordiska politiska samarbetet som pågått sedan femtiotalet är betydligt mer än en kaffeklubb.