Sedan många år tillbaka har jag haft goda kontakter till Katalonien. Det betyder i praktiken att ett besök i Madrid också måste kombineras med ett besök i Barcelona. I Katalonien råder för tillfället ett spänt politiskt klimat. Katalonien, med sina 7,5 miljoner invånare, befinner sig delvis i samma situation som Åland befann sig då Ålandsrörelsen startades för knappt 100 år sedan.
Katalanerna och Katalonien behöver aktivt kämpa för den katalanska kulturen och språket. Undervisningsspråket i alla offentliga skolor i Katalonien är katalanska, men det är en sak som nu utmanas i domstolsväsendet. Kataloniens nuvarande självstyrelse utmanas också i andra frågor. Då Kataloniens parlament beslöt att förbjuda tjurfäktning i regionen tog Madrid saken till domstol med hänvisning att beslutet går emot Spaniens kulturarv. Många katalaner upplever att frågan inte handlar om tjurfäktning, utan om att Spanien vill markera mot Kataloniens nuvarande självstyrelse.
Spaniens Katalonienpolitik syns också i utrikespolitiken. Min kollega Anna-Maja Henriksson råkade för ett par år sedan ut för det under hennes tid som justitieminister. Efter ett besök i Madrid skulle hon besöka Barcelona för att där hålla ett tal i Kataloniens universitet. Några dagar innan besöket ändrades dock, efter politiska påtryckningar, programmet så att Barcelona ersattes med Valencia. Att Spanien är ett av få västerländska länder som inte erkänner Kosovos självständighet är inte heller en slump. Detta av rädsla för att det skulle kunna bli prejudicerande för bl.a. Katalonien.
I Kataloniens parlament hade jag ett möte med ledamoten Marta Pascal. Hon konstaterade att det enda hon vill ha är respekt för Katalanernas modersmål och deras kultur. De är inte emot någon, men vill att deras språk och kultur ska respekteras. För att ett tillräckligt skydd för den katalanska kulturen ska kunna skapas behövs mer självbestämmande för Katalonien. Att få rösta om den saken är ett rimligt krav och jag känner stor sympati för den katalanska saken.
Många katalaner tror att en internationell uppgörelse är den enda möjliga vägen framåt för Katalonien, i likhet med den internationella uppgörelsen i Ålandsfrågan. Detta då Madrid vägrar sitta ner och diskutera regionens självstyrelse. Att de, som vi, skulle ha en Ålandskommitté med ledamöter från Lagtinget och Riksdagen sittandes runt samma bord för att behandla självstyrelsens utveckling ter sig som en utopi för Katalonien. Men det borde det inte vara.
Jag tror att en viktig mätare för ett lands öppenhet och demokrati, är hur bra ett land hanterar sina minoriteter. Spanien har råd att vara mer ödmjuka och det borde också vara i Spaniens eget intresse att hantera Katalonien med såväl respekt som värdighet
