När den internationella ekonomiska krisen slog till så lånade regeringen stora pengar för att hålla Finland flytande. Jag är säker på att detta var klokt och att det tog oss snabbare och mera smärtfritt ur krisen. Men nu när konjunkturerna börjar vända måste statsutgifterna återanpassas enligt inkomsterna.
Just nu finns tyvärr väldigt lite utrymme för löftesrik politik. Den politiker som lovar guld och gröna skatteskogar kan omöjligen uppfylla löftena efter valet. Det finns ett tryck på att höja kapitalskatten. Och det kan mycket väl bli så att den höjs med någon procentenhet efter valet. Detsamma gäller momsen, men om så sker bör de med lägst inkomster kompenseras.
Överlag kan man säga att det finns orsak att se över skattepolitiken i sin helhet. Ingen enskild skatt kan enkelt plockas ut – utan vi bör noga fundera på helheten. En av Martti Hetemäki ledd skattearbetsgrupp har lagt fram tankar om hur Finlands skattepolitik bör se ut i framtiden. Överlag skulle tyngdpunkten flyttas från arbete till konsumtion. Gott så, men det måste ske på ett sådant sätt att vi bibehåller progressiviteten i skattesystemet. Dessutom måste vi se till att utsatta grupper kompenseras.
Låt mig ge två exempel. Höjs matmomsen, höjs den lika för alla – men i verkligheten påverkas låginkomsttagarna mycket mer än höginkomsttagarna. De som redan har svårt att få pengarna att räcka till det allra nödvändigaste kan inte få det värre! Istället måste man hitta andra lösningar – om det är att höja grundavdraget ordentligt eller att låta bli att höja matmomsen återstår att se. Klart är dock att vi måste se till att de inte får det svårare – istället bör nästa regering se över låginkomsttagarnas situation.
Det andra exemplet gäller övergången från arbetsbeskattning till konsumtionsbeskattning. Vi kan styra energi- och elanvändningen genom att beskatta icke förnybar energi hårdare än förnyelsebar. Det bör vi också göra för att nå upp till våra klimatmål och för att skapa ett hållbart, miljövänligt samhälle. Men vi kan inte göra det på ett sätt som försätter exempelvis växthusodlare i en ohållbar situation. De måste kompenseras på ett sånt sätt att de kan fortsätta med sitt arbete och sin näring! Detta är bara två exempel, men det visar att vi måste se över hela skattesystemet, annars kan enskilda förändringar leda till oväntade och ovälkomna resultat. Målet bör vara en rättvis och överskådlig skattepolitik – för alla!
Ulla-Maj Wideroos
Sydin 19.2.2011
